Text 3

The Saga of Seven Bank Notes.

A self-reflexive text | Lilli Kinnunen 2009

English translation by PhD Katariina Kyrölä

The first exhibition [1 mk]

Five marks [5 mk]

During my life I have often traveled to see my dearest relatives in Kainuu where my father comes from. In his youth they had to pick pine cones to earn pocket money. Therefore it is hardly strange that Jaakko had collected bank notes which I borrowed from him to be used in my semiotic text; to be photographed on both sides; to illustrate the journey up to here in capturing words: from the Kainuu of my childhood to the Finnish Academy of Fine Arts of today.

My first more public art project happened in 2003. The photographs addressed the harmonious atmosphere I had experienced at Hyrynsalmi. The difference between city life and the odorous silence on a cow field was a clear signal that it was time for me to take my first step as an artist.

Hic et Nunc emerged when I began to dig up my disappeared roots from boxes of papers. I searched for dead and forgotten relatives on the surfaces of black and white negatives and found two 45-year-old letters that had been sent from the National Museum of Finland to my father’s mother in Pienimäki. The museum intendant wanted to decorate their open air museum of Seurasaari with grandmother’s furniture. Mrs. Kaukonen promised to pay Mrs. Kinnunen five marks for a ”veturikelkka”, a kick sledge with an engine which could be used just like a regular sledge, just without having to move one’s body and sweat. Now some of the things the intendant was aiming for are located at Seurasaari Open Air Museum, where I had a personal exhibition of pictures which portrayed these old things from the viewpoint of eternal questions, persistent love for people and dreams of reaching the light.

Ten years [10 mk]

Fifty percent [50 kr]

Some years ago Jaakko skid in the midst of the forest while his 10-year-old daughter sprinted on the track lines. They competed with each other on who could get more shiny gold medals to sparkle on the bookshelf next to the collected bank notes. During days towards darkness sprinted the girl with pigtails in the sports choir, but happiness was impossible to catch and hold on to. Eventually she trained so hard that the chalk lines of the sport stadium grew black and upright…

For half of my life I have played various instruments. The recorder, the clarinet, the saxophone, the piano, even the bass guitar. In my last concert I sat still in a church and listened to myself finally: actually I hate performing, and I don’t even like to follow notes. Shouldn’t I listen to my own tunes first? But music still plays a big role in my life through a company called Fading Ways Finland, which might be a reason for smiles. Rock music records do not float in the air like revolution, but despite the gravity of the earth, I sing along with Turku Romantic Movement of another kind of an international awakening.

Two decades [20 kr]

One and zero [10 Rs]

Disappearing roads have led me to sagas and fragilities underground during twenty years. Recently I have strived to cooperate with some symbols in the bank notes which I have photographed. I have climbed into paper airplanes built from these weighty notes to glide towards the subconscious.

But I fell into a cloud, bound in freedom.

I am trying to write myself back to sleep again, but suddenly I make a hole in my pillow. I crawl into the opening and find loads of white feathers that take me from the city jungles back to wondrous India…

A tiger goes directly to the point but cannot help but jump from one thing to another. She heads right in without fear of having to make extra leaps. An elephant is calmer and has no unexplainable fears of the unknown. The rhinoceros with a horn on its head is a large Asian predator. It is said that the horn includes exceptional medicine that, when consumed, gives tremendous spiritual strength. The common goal of these animals is to find suitable conditions for peaceful growth. The exotic friends that they are, they all like mathematics and understand that a one and a zero should not be held apart. Together the figures function like a Saussurean sign, heads and tails, a game in which one can stroll along the streets to find new meanings and directions.

Hundred days [100 mk]

As If Nothing Has Happened

In about one hundred days the artistic research

of my semiotic texts will be ready for translation, layout and printing. In September I have placed this essay in Swedish to the end of a work which deals with bank notes as projected images of an artist’s lifetime. Like Eliel Saarinen’s delicately drawn human figures on the hundred mark note.

After sending these evasive lines to my teacher, I will travel to Kainuu and say all this again in other words: moo. Then I will mow lawns and buy several kilos of paper which I will pay for with grain from the one mark note, to move further with my multidimensional interpretation: It is important to decide how one will refer to the meaning of agriculture and connect them to the Finnish Academy of Fine Arts on Kaikukatu which used to be a bakery in its disintegrating past. I wonder how it is possible to eat bread but save father’s seeds that he already found?

Sagan om de sju sedlarna.

En självreflekterande text | Lilli Kinnunen 2009

Språkgranskning gjord av Mikael Lundin, Jan Svenungsson och Camilla Lindeberg

Den första utställningen [1 mk]

Fem mark [5 mk]

Under mitt liv har jag brukat resa till mina käraste släktningar i Kajanaland, där min pappa kommer ifrån. I hans ungdom måste man plocka kottar för att få fickpengar. Därför är det inte så konstigt att Jaakko har samlat sedlar som jag lånade för att använda till min semiotiska beskrivning; för att fotografera tvåsidiga foton; för att skildra resan hittills, i fängslande ordalag: från Kajanaland i barndomen till nutiden vid Bildkonstakademin.

Mitt första mer offentliga konstprojekt ägde rum 2003. Fotografierna handlade om den harmoniska stämningen som jag hade upplevt i Hyrynsalmi. Skillnaden mellan stadslivet och den doftande tystnaden på gärden med kossor var en klar signal att det var dags för mig att ta mitt första steg som konstnär.

I denna tid, på denna plats uppkom när jag började gräva efter mina försvunna rötter i papperslådor. Jag påträffade mina döda och bortglömda släktningar på svart-vita negativs ytor och hittade två 45 år gamla brev som hade skickats från Finlands nationalmuseum i Helsingfors till min farmor i Pienimäki. Museets intendent ville inreda deras friluftsmuseum i Fölisö med farmors möbler. Fru Kaukonen lovade fru Kinnunen att betala fem mark för en ”veturikelkka”, en sparkkälke med ett lok som används på samma sätt som en vanlig kälke, men utan att man måste röra på sig och svettas. Nu ligger några av de föremål intendenten önskade i Fölisö friluftsmuseum, där jag hade min personliga utställning av bilder som behandlade de gamla sakerna av eviga frågor: den långvariga kärleken till människor och drömmer om att nå ljuset.

Tio år [10 mk]

Femtio procent [50 kr]

För några år sedan skidade Jaakko i skog och mark medan hans 10-åriga dotter kutade på löparbanor. Båda två tävlade om vem skaffa mera lysande guldmedaljer till bokhyllan och placera dem vid de samlade sedlarna. Under dagar emot mörkhet sprang flickan med piggarna i sportskor men lyckan var omöjligt att fånga faså. Ändå tränade hon så hårt att de vita kalkränderna på idrottstadion blev svarta och raka...

Jag har spelat olika instrument i hälften av mitt liv. Blockflöjt, klarinett, saxofon, piano, även elbas. På min sista konsert satt jag stilla i kyrkan och lyssnade äntligen på mig själv: egentligen hatar jag att framträda, dessutom tycker jag inte om att följa noter. Borde jag kanske höra mina egna toner först? Men musik spelar fortfarande en stor roll för mig genom ett företag som kallas Fading Ways Finland, som man kan skoja om. Revolution ligger inte i luften med rockskivor, men oberoende av jordens dragningskraft sjunger jag under ledning av Turku Romantic Movement om den annorlunda internationella väckelsen.

Två decennier [20 kr]

Ett och noll [10 Rs]

De försvunna vägarna har lett mig till sagor och sköra underland under tjugo år. Nyligen har jag strävat efter samarbete med några symboler ur sedlarna, som jag har fotograferat. Jag har klivit in i pappersflygplan byggda av de vikta sedlarna för att sväva mot undermedvetandet.

Men jag föll i ett moln, fångad vid friheten.

Jag försöker att skriva mig tillbaka till sömnen igen, men plötsligt gör jag ett hål i min dyna. Jag kryper ner i öppningen och finner massor av vita fjädrar, som för mig från stadsdjungel tillbaka till underbara Indien...

En tiger fattar sig kort men kan inte låta bli att hoppa från en sak till en annan. Hon går rakt på sak utan rädslor för att göra extra krumsprång. En elefant är lugnare och har inte oförklarliga rädslor för det okända. En noshörning med horn på huvudet är ett stort asiatiskt rovdjur. Det berättas att hornet innehåller exceptionella läkemedel som man avnjuter när man behöver en enastående själslig styrka. Djurs gemensamma intresse är förståelse för att skapa gynnsamma föreställningar för en fredlig utveckling. De exotiska vännerna gillar matematik och förstår att ett och noll inte skall hållas isär. Tillsammans fungerar figurerna som Saussures tecken, krona och klave, en lek där man kan rulla längs gatorna för att få nya meningar och riktningar.

Hundra dagar [100 mk]

Som om ingenting skulle ha hänt

Ungefär om hundra dagar skall min semiotiska texts

konstnärliga forskning vara färdig för översättning, ombrytning och tryckning. I september har jag placerat det här svenska ämnet i slutet av ett stycke som bearbetar sedlar, som projicerade bilder av en konstnärs livstid. Liksom Eliel Saarinens konstverk av finstämda människor, som vi möter i hundra marks sedel.

Efter att ha sänt dessa undanglidande rader till mina lärare, ska jag åka till Kajanaland och säga allt detta på nytt men med andra ord: muu. Sedan slår jag hö och köper några kilo papper, som jag betalar med rågflingor av ett marks sedlar, för att gå vidare med min multidimensionella tolkning: Det är viktigt att bestämma, hur man skall kunna hänvisa till jordbrukets innebörd och integrera det med Bildkonstakademin på Ekogatan som har varit ett bageri i sitt upplösta förflutna. Jag undrar, hur man kan äta bröd men spara pappas kärnor, som han redan funnit?

LILLI KINNUNEN

lilli.kinnunen@gmail.com | HELSINKI FINLAND